När man arbetar med gamla hus, finner man olika typer av husgrunder. Vad händer när man tar hand om ett gammalt eftersatt hus, hur fungerar grunden och vilka olika brister och fel kan man finna. Hur renoverar man sin grund och vilka isoleringsmaterial ska man använda? Vi gör här en kort genomgång av de vanligaste typerna:
Mullbänk
Fram till 1800-talets mitt stod de flesta hus på en mullbänksgrund. En mullbänk drar nytta av markens värme och har alltså inget luftutrymme mellan marken och golvet som andra golvkonstruktioner. Istället har utrymmet under golvet fyllts med ett tungt lufttätt material, ofta lera och sand. Huset står direkt på marken med ganska låga syllstenar och för att mullbänken ska fungera är det viktigt att marken omkring huset är väl dränerad. Man ser därför ofta att dessa hus är placerade på en hög punkt i landskapet. Rätt konstruerad fungerar mullbänken utmärkt, men då krävs det att marken runt huset är torr och att den sluttar från huset för att det inte ska uppstå problem. Mullbänken har ett oförtjänt dåligt rykte, men detta beror i så fall på felaktiga yttre omständigheter. Sedan är det viktigt att eventuell fukt som finns i marken kan passera fritt genom golvet och inte hindras av till exempel täta plast- eller linoleummattor. Konstruktionen bidrog även till att eldstäderna hjälpte till att både värma och torka grunden. Annars kunde det lätt uppstå röta i golvet vars bjälklag ligger fritt i fyllningen och ”flyter”. Vid eventuellt arbete med att byta bottensyllar bör man vara medveten om att denna fyllning rinner ut när huset lyfts, vilket i sin tur kan skapa otäthet och även sättningar i golvet. För att förhindra detta kan man med fördel gräva ut runt kanterna mot yttervägg innan man lyfter huset när nya stockar sätts på plats. Minst åverkan gör man genom att låta golvet ligga kvar men såga en fris utmed väggen, som sedan läggs igen som en ram runt befintligt golv.
Torpargrund
Torpargrund består av ett byggt bjälklag med luftutrymme mellan bjälklag och mark. Huset står på stenar som bär under knutarna på huset. Stenarna däremellan är endast utfyllnad och har ingen bärande funktion. En torpargrund ska inte vara lufttät utan konstruktionen bygger på att luft kan cirkulera. Men det finns flera skador som kan uppstå på torpargrunden. Det första är sättningar på grund av att konstruktionen vilar på ett fåtal stenar som kräver god grundläggning. Oftast mynnar stuprören på samma plats som syll-stenarna, och då kan det uppstå sättningar i marken, eftersom långvarig takavvattning underminerar marken, alternativt på grund av tjälskjutningar i den fukthållande marken. Den andra orsaken till skador är att man har upplevt golvet som kallt vintertid eller upplevt problem med möss och valt att mura igenom alla glipor i grunden. Under 1950-talet använde man gärna cementhaltigt bruk som sög till sig fukt som i sin tur skapade grogrund för mögel och hussvamp på grund av stillastående luft och fukt. Ofta har det satts vädringsluckor i dessa grunder, men då det råder stor okunnighet om när och hur man ska vädra, kan även vädringsluckor skapa problem. Man ska vädra då uteluften innehåller relativt låg fuktkvot och kontraktionen är relativ, vilket är vintertid från januari till maj. Men många väljer att vädra juli till september, vilket är den period då uteluften är varmare och har bundit mycket fukt, som kondenseras när den fuktiga varma luften kyls ned i grunden. Man ska alltså inte vädra under sensommaren alls. Det föreligger även stora skillnader i landet när det gäller klimat och fuktighet och hur byggnaden ligger i förhållande till landskapet. En bra investering är att sätta in en fuktkvotsmätare som mäter luftfuktigheten. Man bör transportera bort takavvattningen från huset i slangar, eftersom den är enskilt största riskfaktorn, tillsammans med eventuella felaktiga lutningar runt huset. Att se till att det inte finns stillastående kvarvarande fukt är en grundförutsättning. Men med rätt förutsättningar fungerar konstruktionen torpargrund bra.
Krypgrund
Krypgrunden är ofta en murad sockel eller en hel kilad eller sågad stengrund. Principen är den samma som för torpargrund, men här vilar huset på hela bottensyllen istället för på knutpunkterna. Precis som i torpargrunden sitter det vädringsventiler. Men medan en torpargrund är relativt enkel att justera sättningar i, är det mycket svårt att justera om grunden ifall det har blivit stora sättningar i den murade sockeln eller i stensättningen. En vanlig orsak till sättningar i en krypgrund är att man dränerat runt huskroppen, eller grävt för vatten och avlopp och då har frånvaron av bindande fyllnadsmassor gjort att rörelser har uppstått. Ett varningens ord alltså, gör ni dränering, gör en bedömning om förut-sättningarna, och hur en grävning påverkar grunden. Precis som med de andra grundkonstruktionerna är det viktigt att ha rätt lutning runt huset och transportera bort regnvattnet.
Platta på mark
Platta på mark är en gjuten betongsula som man främst ser från 1950-talet och framåt. I de tidigare konstruktionerna står de på ett kapillärbrytande makadamskikt, men på senare tid har man även lagt en markisoleringsskiva. Eftersom boken främst handlar om äldre hus, berörs inte denna konstruktion nämnvärt här, men man kan ibland se denna moderna lösning i gamla hus, om någon haft som ambition att få till en modern grund. Följden blir inte sällan katastrofal då man har grävt ur mullbänken eller tagit bort bjälklaget i torpargrunden och ersatt med betongsula. Betongsulan står kanske förvisso på ett kapillär-brytande skikt av till exempel makadam, men byggarna brukar bortse från att den kalla betongsulan skapar ett lufttätt och fukthållande lager mot husets bottensyll. Och det är många hus som drabbats av fuktskador på grund av gjutna betongplattor. På nya timmerhus ser man ofta betongsula, men det är då fråga om en hel konstruktion med ordentlig markdränering och ordentligt skydd mellan sula och bottensyll. Platta på mark gör att sockeln upplevs indragen i förhållande till huset medan äldre tiders grundsättning är utanför husstommens fasadliv.
Illustrationer: Gösta Lindwall
Ur boken: Ödehus - från ruckel till pärla