På ovanvåningen av den småländska stugan fanns en gammal tapet. En sliten ruttapet med mönster i gult och blått. För den där tapeten kan berätta en hel del. Det första man tänker på är mönstret som består av snedställda fyrkanter, romber som var mode under en stor del av 1800-talet. På 1860-talet kommer de första maskintillverkade tapeterna. Och med dem, minskade kostnaderna och mönstren blev mer likformiga än de handgjorda som alltid hade defekter efter mänsklig hand. Och därmed mycket billigare att tillverka. Under den sista delen av 1800-talet var tapeterna så billiga att man talade om 25-örestapeter och allmogen tapetserade om ofta, kanske var femte år för att följa med i modet och hålla smutsen borta på de ofta ömtåliga väggarna. Och just den här tapeten är maskintryckt, kring 1870-1880-tal. Väggen här har bara tapetserats en gång, kanske för att den sitter på ovanvåningen där man mest bodde på sommaren och i övrigt för förvaring och förvara tvätt. För vintertid fick man hålla till på nedervåningen för att kunna hålla värmen och då bodde man trångt, och då blev det smutsigt. Så därför ser man ofta fler tapetlager på bottenvåningen i de flesta hus.
Men allt är inte vad det synes vara. Har tapeten verkligen varit gul och blå? Nej. Ursprungskulören har varit en annan från början och det ser man i nedersta hörnet där solens mördande uv-strålar inte kommit åt att bryta ned den ursprungliga kulören. För tapeten har varit grön och guld från början! Kanske ville man få en modefläkt av de skimrande franska djuphäftande sammets- och sidentapeterna där man klädde väggarna med tyg och satte knappar som skapade det säregna rutmönstret som återkom i möblerna från samma tid. Men vad har då hänt med kulören? Jo, i jakten på pigment till färg och tapeter hade fabrikanterna och läkaren börjat göra en fruktansvärd upptäckt. Det visade sig nämligen att vissa av färgerna var dödliga! Speciellt de gröna kulörerna. Giftigast var det dödliga arsenikpigmentet Schweinfurter grün eller Scheelegrönt. Och det gjorde att folk blev vettskrämda för gröna tapeter, så rädda att många tapeter kring 1800-talets slut stämplades som arsenikfria tapeter. Men vad har vi då på väggen? Är det en dödlig arseniktapet? Nej, för just dessa gifttapeter känner man igen på att de var väldigt beständiga mot uv-ljus. Ljusäkta som man ofta säger. För gröna tapeter har gjort, och fortfarande gör, folk rädda än idag. Så den blå tapeten, som varit grön från början, maskintillverkades istället med vetskap om sina gifta syskonfärger i ett miljövänligt pigment. Och detta pigment är inte lika ljusäkta som sina giftiga syskon, utan bleknar i solen. Även en vacker tapet på väggen kan göra folk vettskrämda än i dag. Döden på väggen!
/ Robert