Man börjar på botten och bygger upp sig igen


Att göra Roberts resa handlar lika mycket om att gå in i sig själv och göra en emotionell resa som det handlar om att göra resan rent fysiskt. Att på något sätt börja om med ett hus på en ny plats, innebär lika mycket att börja om med sig själv. Man får börja på botten och bygga upp sig igen. På flera sätt är det en befriande känsla, samtidigt som man inser att ifall man fokuserar på de enklaste fysiska behoven som att få vatten, få tvätta sig, laga mat och sova så inser man hur lycklig man blir när det fungerar och man kan ordna det själv.

Huset i sig var ingen överraskning, jag visste vad jag gav mig in på. Det är lite som maratonlöparen vet att det faktiskt är 42 kilometer och ställer in sig på det. Samma sak med huset, här väntade ett maratonlopp fast jag vet kanske inte hur kuperad terrängen kommer att bli. Stöter jag på problem? Går saker inte som jag tänkt mig? En sak som jag absolut inte hade förväntat mig, var hur många som kände till mig. I storstan göms man i mängden och där finns kanske större respekt för integriteten. Så var det inte i Långaryd, redan inflyttningskvällen hade jag flera besökare som kom, och jag kunde till och med att charma en granntjej att hjälpa mig med inflyttningen av de tyngsta grejerna.

Provisoriska duschen med trädgårdsslang Sängplats i ett av alla 14 rummen


Vad jag fokuserade på, var att se till att ha varmvatten redan första kvällen. Jag visste inte om pumpen i brunnen skulle fungera, men satsade på att jag åtminstone kunde få upp vatten på något sätt. Det visade sig att både pumpen fungerade och att vattnet var riktigt gott, och snabbt kunde jag inrätta en dusch- och diskplats i en bykstuga i en sidobyggnad där det fanns ett avloppsrör ut på baksidan. För bostadshuset saknade nämligen allt! Med detta på plats så kunde jag i lugn och ro börja göra iordning detta i bostadshuset.


Men hur gör man om man har en tidskapsel från 1850?

Jo, bakom huset finns en tillbyggnad med två rum som används som kallfarstu och kyl/frysrum. Där skulle all min kraft läggas, i ett senare tillbygge som tillkom 1942 på vårvintern. Jag började med att öppna upp väggen. Varför då? Jo, för att både kunna få in ljus i den klaustrofobiska miljön med ett litet fönster och för att undersöka väggens uppbyggnad och skick. Och det visade sig att tillbyggnaden var byggd med krypgrund, sextumsgolv med tunna 5 cm tjocka plankväggar bakom panelen. Nu visste jag, redan dag 2 hur jag skulle bygga. Och allt hade jag med mig! Ett avloppssystem skulle konstrueras under huset och hängas i balkarna i krypgrunden. Nu kunde arbetet börja, det smutsigaste och mest destruktiva, att helt enkelt öppna golvet till marken för att bygga det nya avloppet. Fram med motorsåg, fram med kofot och spett för att bryta bort golvbrädor, fram med snöskyffel och storsäck för att ösa upp sågspånet i golvet. Det nyöppnade hålet i väggen blev transportvägen ut med allt. De gamla golvbrädorna gick till tippen, men sågspånet återanvändes. Och i sågspånet fanns tidningsurklipp från december 1941 så det är så jag vet att tillbyggnaden kom till på vårvintern 1941/1942..


Fortsättning följer...


/ Robert Danielsson