Jag började andas igen

Jag hade inte en dröm om att flytta ut på landet. Åtminstone inte till en början. Istället flyttade jag till

Stockholm för att vara ”mitt där allt händer”.


Mina 5,5 år i Stockholm var verkligen fantastiska och det är en tid jag ser tillbaka på med mycket glädje. Men jag blev aldrig vän med pulsen. Med rusningen. Med folkhaven som man skulle sicksacka sig fram genom. Jag avskydde varje minut av att vara en del av strömmen på väg till och från tunnelbanan. Kunde inte fatta att vi alla frivilligt tryckte in oss i ett tåg vars dörrar knappt gick att stänga klockan 16.45 pga trängsel. Och så varje biltur som mest handlade om att köa sig fram genom stan, med galningar som alltid trängde sig för att ingen någonsin hade tid att vänta.


Jag blev alltid på dåligt humör när jag lämnade hemmet, oavsett hur bra morgon jag haft. För att jag vantrivdes så när jag skulle ta mig någonstans. Och något år in insåg jag också att jag slutat djupandas. Även om jag tog en lugn promenad i skogen så flämtade jag bara, till bruset av bilar, båtar och sirener, som strömmade in mellan träden.


Jag behövde göra en tvärvändning och det räckte inte att bara flytta från Stockholm. Jag behövde ut på landet, bort från folk, trafik och asfalterade vägar som går kors och tvärs.


Och då hamnade jag här. I en liten röd stuga från sekelskiftet, precis intill en lugn grusväg och med en stor trädgård som mynnar ut i vidsträckta åkrar och ängar. När jag öppnar ytterdörren här så är världen lugn och stilla. Mina promenader kantas av fågelkvitter och grenar som frasar i vinden. Men det viktigaste av allt? Jag började andas igen. Mina eksem, som jag haft stora problem med under flera års tid, förmodligen pga stress, bleknade bort. Vilken otrolig känsla det var ❤️


Text och bild av Elin Kero, också känd som Nevnarien.