"Det brukar sägas att herrens vägar äro outgrundliga. Och visst känns det så ibland, som det finns någon eller något som styr ens handlande utan att man själv känner att man varit helt delaktig i processen. Det sägs också att man inte kan välja vem man klickar med eller inte. Djupt under vårt medvetande handlar instinkten åt en. Sägs det.
Äventyren med Landsbygdsdröm har inspirerat många runt om i landet. Att hjälpa andra att uppfylla sina drömmar har kommit att bli belönande på många sätt. Men att JAG skulle åka dit själv fanns det inga planer på. Men så blev det och det skedde när jag var som minst förberedd.
Allt vi skulle göra var att förmedla nästa hus till nästa person som ville genomföra sin landsbygdsdröm. Så kom den över mig – den där känslan som inte gick att stå emot.
Jag ska inte säga att det berodde på den välplanerade rumsindelningen med vacker hall och centralt placerad sal.
Jag ska heller inte säga att det berodde på de vackra halvmånefönstren som pryder hela huset.
Eller de vackra tapeterna.
Eller de ådringsmålade dörrarna.
Nej, ofta kan jag stå över såna ytliga saker. För jag ser dem jämt. Det är lite som med tjejer, det finns många söta och vackra tjejer, men det är inte så ofta man faller pladask.
Nej, det var istället instinkten som vaknade i kroppen, en känsla att det fanns något mer. Något djupare.
En stark känsla, likt en förälskelse som inte gick att stå emot.
Men.
Huset låg fel. I en närmast bortglömd del i utkanten av Småland, precis på gränsen till Halland. Ett litet samhälle där huset utgjorde centrumgestalt, som en primadonna bland de enklare husen.
En bedagad primadonna ska sägas.
Med rötskadad fasad, en panel som inte sett färg under de senast decennierna och fönstren var fulla av flagad färg.
Det fanns inte heller några praktiska funktioner i huset som fungerade, som uppvärmning, vatten, avlopp eller ens ett kök.
Trots det fanns det en känsla som var starkare och som vägrade släppa mig.
Det finns få gånger i livet när allt klickar. När allt känns rätt.
Och den här gången kändes det så.
Av visningen och utskicken var det ingen som nappade. Var det ingen som såg vad jag såg, var det ingen som kände vad jag kände?
Långsamt kom bitarna i pusslet att falla på plats, nästan av sig själva.
Mitt i arbetet med alla tomma hus på landet, att hjälpa andra uppfylla sin dröm – så hade jag själv fallit pladask.
Detta var huset som kunde uppfylla min egen dröm. MIN landsbygdsdröm.
Så nu blir jag husägare i en annan del av landet. Jag har hittat mitt ödehus. Min IT-girl i husversion."
Pssst... Har du missat videosnutten från vårt (pausade) Falkenberg/Hylte-avsnitt där Robert faller för huset?
I såfall hittar du det här!